Kalas!!!

Kalas... utan mig.

Min bror fyller 30 idag och har middag kl 16.00. Då undrar man ju varför jag sitter här? Jo, för att jag har haft en skrik- och bråk- och slåss- och rivs- och vägra sova-dag med Tess. Världens snällaste bäbis varje dag, skriker nästan aldrig, men idag. Idag, då jävlar i min låda. Jag bytte blöja, svalkade, värmde, gav henne vatten, mat, karmades, lekte, försökte få henne att somna och inget hjälpte. Då slog det mig! Hon kanske bara vill vara sig själv för en stund. Min Norrlandsbäbis. Alldeles ensamen. Lämnade henne med en tutte i munnen i sovrummet och stängde dörren. Duschade i 3 min exakt och när jag kom ut så sov hon. Men vem vill väcka detta lilla monster när hon väl somnat? Inte jag. Älskar brorsan, men inget kalas i världen skulle få mig att villa ha med en skrikig unge. Har man ett jobbigt barn kan man vara hemma och låta bli att störa allmänheten med dem. I alla fall tills de förstår svenska och fattar vad man säger. Sen kan man försöka uppfostra dem men än så länge förstår jag henne. Tänk er: ingen fattar vad jag vill, jag är i princip förlamad och ofömögen att göra något själv, måste till och med bajsa i mina egna byxor varje dag. Alla ska ta på mig varje dag och lämnad ensam en helg lär ju aldrig hända.
Det är ju synd om henne. Förstår att hon skriker. Stackars.